Så är hösten här och ganska precis ett halvår senare återuppstår BTSM! Delvis skylls avbrottet på sommar och den klassiska ”det är mycket på jobbet nu” men till en stor del så berodde det nog mest på att vi höll fast vid att se Livet är underbart vilket bara ledde till följande diskussion om och om igen.

— Ska vi se Livet är Underbart?
— Ja det gör vi!
(fem minuter senare)
— Eller vi ser nåt lättsmält istället!
— Ja det gör vi!

Så fuck it, skräck-sci-fi it is!

Och anledningen till att det blev Event Horizon (1997) i onsdags var faktiskt LHC-premiären! De beryktade mikroskopiska svarta hålen fick mig att googla svarthålsdynamik för att kunna förklara händelsehorisonten (vilket, kort sagt, är gränsen där _inget_ kan undfly ett svart hål).

Viktig länk för övrigt: http://www.hasthelhcdestroyedtheearth.com/

Så filmen då. Jorå, jag tyckte att den började mycket starkt när den höll sig väl inom sci-fi-genren, typ en fyra, man går ju alltid igång på en litet-rymdskepp-dockar-med-stort-rymdskepp-scen liksom! (analys av eventuella underliggande psykologiska orsaker undanbedes) När den sen svängde över till att bli en skräckis så tappade den till en knapp trea. För mycket hoppa-till, för lite krypande ondska.

Den första filmen som hittades med min nya genreuppdelade årsguide var Last Night. Det bådar ju inte så gott eftersom det var en ganska b:ig film vars enda förtjänst var att den sporrade funderingar om vad man själv skulle hitta på på jordens sista dag. Det känns som en film som jag skulle göra om jag gjorde film: ”häftiga” vinklar, noggrant bildkomponerande och flera storylines som knyts ihop i detaljerna, men ändå tråkig och förutsägbar. Tur att jag inte är filmmakare.