Musiken, klänningarna, bildspråket, historien. In the Mood for Love får nästan en femma enligt mig. Vissa gillar inte slutet, det är deras problem. ;)

Om man säger brittiskt kostymdrama, regn, fasanjakt och överklass låter inte det som någon höjdarfilm i min bok men Altman kokade ihop en rätt fin soppa på dessa ingredienser. Gosford Park var en fin start efter ett smärre uppehåll för att fylla di små bukarna med julmat och vila upp sig lite. Jag hade dock gärna sett ett litet diagram på alla personer med deras namn och hur de hörde ihop, det var väl först den sista halvtimmen som man började koppla rätt lord till rätt betjänt.

Det känns också som att vi måste se den film som det talas om i filmen, Charlie Chan in London, men 1938 är ju först om nästan ett och ett halvt år. Yey för långsiktiga projekt!

(men roligast med filmen var att jag behövde skriva ett python-script för att shifta undertexterna typ 3000 frames bakåt)

Så har vi sett den första BTSM-filmen som vunnit en Oscar, tror jag. Hable con ella, ”Tala med henne” av Pedro Almodóvar eller Peddan som jag brukar säga. Och vad kan man säga, konstig handling som väntat, problematiska karaktärer att ta ställning till, en rätt händelselös film på det stora hela men ändå bra. Jag tänker _inte_ ge mig in i någon djupare analys eller ens motivering så: betyg!

Oj, samstämmighet!