Så har man firat allhelgona/alla helgons dag/halloween/samhain. Jävligt praktiskt när 1 november är en lördag så att man slipper den tröttsamma debatten om vilken helgdag som är rätt. Men eftersom det här hushållet är måttligt religiöst så blev det inga extravaganser igår kväll utan blott en skräckis från 1995.

Den uppmärksamme läsaren invänder genast, ”är det inte 1996 som är på tur”, och till sådana nitiska regelkramande paragrafryttare vill jag bara säga att om man skapar reglerna så får man även bryta mot reglerna när det passar. 1996 får bli nästa film.

Så vad har då Clive Barker kokat ihop under namnet Lord of Illusions? Ja det visar sig vara än rätt tam saga om gränsen mellan illusion (jordiska trix) och magi (överjävliga trix). Ett par hoppa-högt-i-stolen-scener räddade inte filmen och på slutet så balanserade jag på gränsen mellan sömn och vakenhet, inte ett bra betyg. Skrämmande låga betyg alltså:

Om man säger brittiskt kostymdrama, regn, fasanjakt och överklass låter inte det som någon höjdarfilm i min bok men Altman kokade ihop en rätt fin soppa på dessa ingredienser. Gosford Park var en fin start efter ett smärre uppehåll för att fylla di små bukarna med julmat och vila upp sig lite. Jag hade dock gärna sett ett litet diagram på alla personer med deras namn och hur de hörde ihop, det var väl först den sista halvtimmen som man började koppla rätt lord till rätt betjänt.

Det känns också som att vi måste se den film som det talas om i filmen, Charlie Chan in London, men 1938 är ju först om nästan ett och ett halvt år. Yey för långsiktiga projekt!

(men roligast med filmen var att jag behövde skriva ett python-script för att shifta undertexterna typ 3000 frames bakåt)