Alliansen För En Rättvis och Ansvarstagande Politik

De Nya Moderaterna
Det Enda Arbetarpartiet™

Folkpartiet
Folkhemspartiet för Frihet och Jämställda Företagande Kvinnor.

Centerpartiet
Sverigepartiet, det Rättvisa Vänsterpartiet för Företagare

Kristdemokraterna
HBT-partiet

Sv3rigedemokratern4
Intressepartiet för Invandrares Sociala Rättigheter

Och eftersom Alliansen regerar landet så passade de även på att stifta en lag som säger att den allians för rättvis och ansvarstagande politik, av vilken det endast kan finnas en vid varje given tidpunkt, som för tillfället styr Sverige har rätt att döpa om andra partier efter eget behag. Så här kommer listan på nya namn för övriga partier samt det nya samlingsnamnet.

PMS (rea) – Partier Mot Sverige (röra, ej allierad)

Socialdemokraterna
SAP (Socialbidragstagarnas och Antidemokraternas Parti)

Vänsterpartiet
Norrlands Fascistförening TASF(L) där förkortningen i sin helhet är: Totalitärt Angrepp på Svenskarnas Frihet (Lasermanssamling)

Miljöpartiet
Antiekonomisk Nyliberal Utopistisk Samling (ANUS)

Analys:

En av de vackraste glidningarna står Kristdemokraterna som nu äntligen kommer att lyfta HBT-frågorna i politiken, något som tidigare saknats inom Den Gamla Alliansen. Man måste dock läsa ett av de avslutande kapitlen i en bilaga till principrapporten för namnbytet som nu är bifogat till partiprogrammet för att förstå att HBT numera betyder Hetero, Barn och Tradition, men innan någon gör det så torde begreppet vara så tätt förknippat med De Gamla Kristdemokraterna att ingen orkar ifrågasätta detta.

Sv3rigedemokratern4 drog en nitlott när man lottade ut vilket parti inom alliansen som skulle låtsas bry sig om invandrare, vilket numera är en så stor grupp att man inte kan kosta på sig att ignorera dem. Ironin vet inga gränser, men det vet Sverige numer.

Nästan lika ironiskt är att stureplanscentern nu ska kalla sig för ”Vänster”, men så kan det tyvärr gå när man råkar befinna sig vänster om det parti i alliansen som är mest till höger, då är man ju per definition ”vänster”. En definition som per definition helt utraderar allt politiskt motstånd och illusoriskt omfamnar all tänkbar politisk teori inom Alliansen För En Rättvis och Ansvarstagande Politik.

Ordet ”kvinna” blev också dramatiskt där inget parti vill bli förknippade med typiskt Kvinnliga egenskaper (Hysteri) men efter en statistisk räkning av valda ledamöter totalt sett så blev FP det parti som tyvärr har minst andel fler män i förhållande till kvinnor. Tabellen såg ut som följer där det blir tydligt att De Gamla Moderaterna verkligen är ett regeringsdugligt, hederligt, ansvarstagande, seriöst och stabilt parti som inte riskerar att styras av något annat än rationellt tänkande.

FP 25%
C 33%
KD 42%
M 54%
Källa: allaursprledRLK.xls på http://www.val.se/val/val2010/statistik/

Parantes: (Det gamla vänsterblocket visar sig vid jämförelse vara en riktigt hysteriskt rödgrön röra när man inser att inget av partierna kommer över 14% och vissa ligger så lågt som 2%)

Omdöpningen av motståndarna flyttar stiligt över de flesta ord och beteckningar med dålig klang där speciellt man kan notera att Det Gamla Miljöpartiet fick ta över den gamla trotjänaren ”nyliberal”. Detta dramatiska val gjordes eftersom analyser visar att väljare inte uppskattar nyliberal politik så då fick man offra benämningen även om mången tår fälldes. Utopi har också nu en dålig klang för Verklighetens Folk som gillar verkligheten som den är nu, varför det kan tyckas orättvist att Det Gamla Miljöpartiet fick även den surdegen men så kan det visst gå.

Socialdemokraterna fick tillbaka sitt gamla SAP men nu har utläsningen av förkortningen förtydligats vilket har den positiva effekten att även den historiska politik som förts kommer att bli mindre värd.

Ett oväntat meddelande i sammanhanget var dock den utannonserade skattehöjningen(?!?) på 1% (kan dock kvittas mot vinstskatt på aktier) som är öronmärkta för PR-byrån bakom denna totala framtida succé, TMBR – Propaganda and Mindcontrol Intl. Inc.. Grattis till ett väl utfört Arbete.

Slutsats

Dessa mindre förändringar som kommer att träda ikraft vid årsskiftet kommer att för överskådlig framtid hindra svenska folket att välja fel väg och hamna i det träsk som var den tidigare vänsterpolitiken.

Nu har vi äntligen det starkt förenklade Sverige som vi så längtat efter, där Arbete är den en självklara förutsättningen för Frihet!

En regissör, Jeffrey Goodman (?) och någon som verkar gilla maffiafilmer.

Alla de där är ju riktiga filmnördar™ och det är väl därför de avhandlar favoritfilmer och inte osedda filmer. Skulle BTSM gälla favoritfilmer så skulle det bli jävligt tunt efter 1980.

Det märkliga är att alla verkar börja ~1925-1930 och kanske är så att det är först då det kom något som räknas som ”riktiga” filmer. Jag har ju inte riktigt gjort någon research på det och ingen av bloggarna skriver varför just det året har valts. Men om det är så så: bara 67 filmer kvar! Och självklart är Åtrå/Flesh of the Devil (1926) spikad, youtube (varning, 20-tals-porr).

Efter att Peter Jackson regisserat den heliga treenigheten vad det gäller äckelrullar (Meet the Feebles+Bad Taste+Braindead) så tog han sig an en historia baserat på verkliga livet, nästan helt utan specialeffekter och öron som ramlar ner i vaniljsåsen, Heaveny Creatures. Filmen är baserad på ett på den tiden uppmärksammat mord i Nya Zeeland där två unga flickor mördar den ena flickans mamma. Bakgrunden är en intensiv vänskap mellan de två och en vuxenvärld som vill hålla dem isär. Detta eftersom det spekuleras i att anledningen att de tillbringar så mycket tid tillsammans är att de är homosexuella, vilket på den tiden sågs som en sjukdom som skulle botas.

Det var ett tag sen vi såg filmen men det känns som att den tjänar på att ses i backspegeln och det bestående minnet är att det är en rätt bra film som (självklart) bryter av mot hans tidigare filmer. Men hans känsla för det overkliga kommer ändå fram i de scener där de befinner sig i deras gemensamma fantasivärld. Hade man sett den här filmen innan man fick reda på att han skulle regissera LotR-trilogin så hade man inte blivit lika förvånad/skeptisk som man blev. Betyget pendlar mellan en stark trea och en fyra, ganska nära det officiella imdb-betyget.

Det som ändå har hänt är att tre filmer har avverkats det senaste året utan att det bloggats ett ord om det. Det blir lite av en promenad nedför minnenas allé när jag ska försöka skriva ihop något om filmen som passar in i glappet mellan 1997 och 1995. A Gun for Jennifer.

Jepp, indiefilm med mycket skräp på cellulosan som avhandlar en klassisk instinkt, hämnden. Det är på pappret rätt oproblematisk hämd som avhandlas: män som våldtar och är allmänt perverterade ska skäras kuken av och dödas. Filmen lyckas ändå komplicera det lite då kvinnogänget som utför hämndhandlingarna nattetid visar sig driva en strippklubb om dagarna. Inget konstigt med det utan snarare tidstypiskt provoaktivt queerfeministiskt (Tribe 8 både i filmen och på soundtracket) men man får klura en del över huruvida det är rättmätig individuell hämnd som är drivkraften eller ett generellt manshat a la Solanas. Hursomhelst förtjänar män/patriarkatet alltid en känga eller två och då är den här filmen exemplarisk med sin blodiga och råa attityd.

Om jag bara mindes hur man använde mitt betyg-plugin så hade filmen fått en trea. Även om jag börjar känna mig rätt trött på betygsättandet. Egentligen räcker det med ovanstående utläggning och så får den andra projektdeltagaren som nuförtiden arbetar på distans minnas/tycka till i kommentarerna om det så behagar henne.

Varje år får jag ett årsbesked från min bank angående mitt värdepapperinnehav. Varje år får jag ett skriftligt hån på posten som påminner om de 8000 spänn jag förlorade på tre månader. Men samtidigt är jag glad för att få en årlig påminnelse om att det här med aktiemarknaden inte är något för mig. Det känns speciellt skönt att jag inte har anförtrott några besparingar åt marknadens nycker nu när all världens marknader verkar kollapsa. Nog för att de flesta aktier går plus om man har ett längre perspektiv, men det skulle nog vara svårt att inte få magsår och panik av den senaste tidens nyhetsrubriker.

Ovanstående är från ett utkast som jag idag hittade i min blogg. Jag skrev det för drygt ett år sedan (28/1 -08) och har således hunnit få ännu ett bankbesked som påminner mig om hur dålig jag är på att ”göra affärer”. Men framförallt så har vi fått en ”finanskris”.

Principen som väglett oss de senaste decennierna är ju att en avreglerad marknad magiskt ska reglera sig själv och så blir det jättebra och välfärd åt alla. Men det visade sig att de som hade störst förståelse för hur marknaden fungerar lurade de som inte förstod, för egen vinnings skull. Jag har dock svårt att bli förvånad eller ens upprörd eftersom det i spelreglerna väldigt tydligt står att det är just egenvinningen som ska vara den främsta drivkraften för att skapa den välfärd vi alla så hett eftertraktar.

De där 8000 kr jag förlorade på grund av att jag inte förstod vad jag investerade i känns i sammanhanget som en rätt futtig summa. Jag får väl kanske snarare vara glad att jag blev bränd i så ung ålder.

Notering: Aktierna införskaffades ~2001, precis när it-bubblan sprack. Bolaget hette då Drax Holding och var ett hett ”inside-tips” från säljaren på mitt dåvarande jobb. Ägd!

Standard Films Aesthetica
Forum Or Against’em
Mack Dawgs Down With People
Mack Dawgs Double Decade

Men det är två filmer som stått ut från mängden. That’s It, That’s All och Pony Tale.

Den förstnämnda är ju inte helt otippad då det är den dyraste ”extremsport”-filmen som någonsin gjorts och Travis Rice är ju inte tappad bakom en skoter om man säger…

Mycket goa panoreringar och kameraåkningar och till 10% en regelrätt naturfilm med snygga berg som åmar sig framför kameran. Visst är det kanske lite väl mycket av konstiga dubbelbakåtvolter men det är så föredömligt lite rails att en gammal gubbe som jag bara sitter och myser när det ena sjuka hoppet efter det andra radas upp i slowmotion.

Pony Tale är ett annat odjur. Inte lika hög budget men minst lika mycket kärlek till brädan, om inte mer, och så är den släppt gratis på nätet. Finns att ladda ner på pirate bay, helt jävla lagligt. Jag menar, det är ingen annan film som tar med en neighbor-grab (se ovan).

Ett hedersomnämnande förtjänar dock Double Decade som firar Mack Dawgs 20årsjubileum. En fin nostalgitripp som påminner mig om att jag snart har åkt bräda i 15 år, mer än halva livet. Låt gå att den senare hälften av de där femton har varit säsonger med max fem åkdagar. Förhoppningsvis kommer det att bli ett antal fler detta år.

Och ja, jag är för gammal och kass för att åka rails så därför hyser jag agg mot filmer som fokuserar för mycket på det och sån där ”galen” streetåkning.

Så har man firat allhelgona/alla helgons dag/halloween/samhain. Jävligt praktiskt när 1 november är en lördag så att man slipper den tröttsamma debatten om vilken helgdag som är rätt. Men eftersom det här hushållet är måttligt religiöst så blev det inga extravaganser igår kväll utan blott en skräckis från 1995.

Den uppmärksamme läsaren invänder genast, ”är det inte 1996 som är på tur”, och till sådana nitiska regelkramande paragrafryttare vill jag bara säga att om man skapar reglerna så får man även bryta mot reglerna när det passar. 1996 får bli nästa film.

Så vad har då Clive Barker kokat ihop under namnet Lord of Illusions? Ja det visar sig vara än rätt tam saga om gränsen mellan illusion (jordiska trix) och magi (överjävliga trix). Ett par hoppa-högt-i-stolen-scener räddade inte filmen och på slutet så balanserade jag på gränsen mellan sömn och vakenhet, inte ett bra betyg. Skrämmande låga betyg alltså:

Så är hösten här och ganska precis ett halvår senare återuppstår BTSM! Delvis skylls avbrottet på sommar och den klassiska ”det är mycket på jobbet nu” men till en stor del så berodde det nog mest på att vi höll fast vid att se Livet är underbart vilket bara ledde till följande diskussion om och om igen.

— Ska vi se Livet är Underbart?
— Ja det gör vi!
(fem minuter senare)
— Eller vi ser nåt lättsmält istället!
— Ja det gör vi!

Så fuck it, skräck-sci-fi it is!

Och anledningen till att det blev Event Horizon (1997) i onsdags var faktiskt LHC-premiären! De beryktade mikroskopiska svarta hålen fick mig att googla svarthålsdynamik för att kunna förklara händelsehorisonten (vilket, kort sagt, är gränsen där _inget_ kan undfly ett svart hål).

Viktig länk för övrigt: http://www.hasthelhcdestroyedtheearth.com/

Så filmen då. Jorå, jag tyckte att den började mycket starkt när den höll sig väl inom sci-fi-genren, typ en fyra, man går ju alltid igång på en litet-rymdskepp-dockar-med-stort-rymdskepp-scen liksom! (analys av eventuella underliggande psykologiska orsaker undanbedes) När den sen svängde över till att bli en skräckis så tappade den till en knapp trea. För mycket hoppa-till, för lite krypande ondska.

Jag är dock gräsänkling två veckor nu när den andre projektdeltagaren åker från solen till solen (varför det nu är bra) så då kan jag passa på att beta av filmer som bara jag inte har sett. T.ex. Delicatessen, en film som har fått mycket skit här i hushållet, helt oförtjänt kan jag nu tillägga! En mycket rolig och bra film helt i min anda, surrealistisk fransk pretentiös buskis med snygg brunskala i fotot och snygga kombos i ljudspåret. Exempelvis scenen där hela huset låter i takt till slaktarens gökande. Jag har ju sett Jeunets andra filmer (den långa förlovningen, amelie, förlorade barnen) och gillat dem alla så jag är ju inte förvånad att även den här filmen var bra. Nåväl, bättre sent än aldrig. Stark fyra.

Andra filmer jag sett på sistonde som inte gått upp 1997:

Indiana Jones 1 (återsedd efter många år) = trea
Indiana Jones 4 (bio) = fyra, jag gillar tom. slutet
Eulogy (igår på tv) = stark trea, dysfunktionella familjer är ju kul även i verkligheten
Into The Wild = svag fyra, bra stämning men, som någon mycket riktigt påpekade, lite väl grabbig emellanåt

(”göka” är ett ord som jag använder för sällan, bra ord)

Den första filmen som hittades med min nya genreuppdelade årsguide var Last Night. Det bådar ju inte så gott eftersom det var en ganska b:ig film vars enda förtjänst var att den sporrade funderingar om vad man själv skulle hitta på på jordens sista dag. Det känns som en film som jag skulle göra om jag gjorde film: ”häftiga” vinklar, noggrant bildkomponerande och flera storylines som knyts ihop i detaljerna, men ändå tråkig och förutsägbar. Tur att jag inte är filmmakare.