Random uses of ones and zeros

Va, va sa du, jag hör lite dåligt eftersom jag har ett svärd i örat och är död (eller?)

Så har man firat allhelgona/alla helgons dag/halloween/samhain. Jävligt praktiskt när 1 november är en lördag så att man slipper den tröttsamma debatten om vilken helgdag som är rätt. Men eftersom det här hushållet är måttligt religiöst så blev det inga extravaganser igår kväll utan blott en skräckis från 1995.

Den uppmärksamme läsaren invänder genast, “är det inte 1996 som är på tur”, och till sådana nitiska regelkramande paragrafryttare vill jag bara säga att om man skapar reglerna så får man även bryta mot reglerna när det passar. 1996 får bli nästa film.

Så vad har då Clive Barker kokat ihop under namnet Lord of Illusions? Ja det visar sig vara än rätt tam saga om gränsen mellan illusion (jordiska trix) och magi (överjävliga trix). Ett par hoppa-högt-i-stolen-scener räddade inte filmen och på slutet så balanserade jag på gränsen mellan sömn och vakenhet, inte ett bra betyg. Skrämmande låga betyg alltså:

Så är hösten här och ganska precis ett halvår senare återuppstår BTSM! Delvis skylls avbrottet på sommar och den klassiska “det är mycket på jobbet nu” men till en stor del så berodde det nog mest på att vi höll fast vid att se Livet är underbart vilket bara ledde till följande diskussion om och om igen.

— Ska vi se Livet är Underbart?
— Ja det gör vi!
(fem minuter senare)
— Eller vi ser nåt lättsmält istället!
— Ja det gör vi!

Så fuck it, skräck-sci-fi it is!

Och anledningen till att det blev Event Horizon (1997) i onsdags var faktiskt LHC-premiären! De beryktade mikroskopiska svarta hålen fick mig att googla svarthålsdynamik för att kunna förklara händelsehorisonten (vilket, kort sagt, är gränsen där _inget_ kan undfly ett svart hål).

Viktig länk för övrigt: http://www.hasthelhcdestroyedtheearth.com/

Så filmen då. Jorå, jag tyckte att den började mycket starkt när den höll sig väl inom sci-fi-genren, typ en fyra, man går ju alltid igång på en litet-rymdskepp-dockar-med-stort-rymdskepp-scen liksom! (analys av eventuella underliggande psykologiska orsaker undanbedes) När den sen svängde över till att bli en skräckis så tappade den till en knapp trea. För mycket hoppa-till, för lite krypande ondska.

Den första filmen som hittades med min nya genreuppdelade årsguide var Last Night. Det bådar ju inte så gott eftersom det var en ganska b:ig film vars enda förtjänst var att den sporrade funderingar om vad man själv skulle hitta på på jordens sista dag. Det känns som en film som jag skulle göra om jag gjorde film: “häftiga” vinklar, noggrant bildkomponerande och flera storylines som knyts ihop i detaljerna, men ändå tråkig och förutsägbar. Tur att jag inte är filmmakare.

Eftersom jag till vardags jobbar med “BI” så har det känts jävligt beigt att sitta och klicka omkring på imdb för att leta filmer. Så jag tog och hämtade ner rådatat hackade in det i en databas med hjälp av tysk kvalitetsmjukvara, jmdb, och programmerade lite sql/php för att äntligen få den överblick jag letat efter på imdb.

En sida per år. 25 filmer per genre (även om det inte verkar göras så många film-noir-filmer nuförtiden) sorterade på fallande (betyg*betyg*antal_röster). Jag ska kanske försöka fundera ut en bättre viktningsfunktion men den där får duga så länge.

Behold

Jag gillar robotar. Jag gillar Asimov. Jag gillar inte Robin Williams. Men tack vare att herr W. får lov att gömma sig i en robotkostym under större delen av Bicentennial Man så klarar sig filmen undan, med beröm dessutom. Frågan är ju varför jag inte sett denna tidigare eftersom den är så blatant gjord för mig?

(Sen blev jag övertalad att se ännu en Robin Williams-film, What Dreams May Come, där han är betydligt mer påfrestande. Den är gjord 1998 men vi ska hitta en annan film för det året eftersom vi båda har sett den förut = regelbrott, så det är ingen diskussion!)

Uppdaterat: Det var den här novellen jag tänkte att jag skulle länka till, efter mycket letande så hittade jag den. Eftersom det i framtiden (snar?) kommer att finnas hushållsrobotar så är det intressant att diskutera hur de kommer/borde se ut och fungera.

Musiken, klänningarna, bildspråket, historien. In the Mood for Love får nästan en femma enligt mig. Vissa gillar inte slutet, det är deras problem. ;)

Om man säger brittiskt kostymdrama, regn, fasanjakt och överklass låter inte det som någon höjdarfilm i min bok men Altman kokade ihop en rätt fin soppa på dessa ingredienser. Gosford Park var en fin start efter ett smärre uppehåll för att fylla di små bukarna med julmat och vila upp sig lite. Jag hade dock gärna sett ett litet diagram på alla personer med deras namn och hur de hörde ihop, det var väl först den sista halvtimmen som man började koppla rätt lord till rätt betjänt.

Det känns också som att vi måste se den film som det talas om i filmen, Charlie Chan in London, men 1938 är ju först om nästan ett och ett halvt år. Yey för långsiktiga projekt!

(men roligast med filmen var att jag behövde skriva ett python-script för att shifta undertexterna typ 3000 frames bakåt)

Så har vi sett den första BTSM-filmen som vunnit en Oscar, tror jag. Hable con ella, “Tala med henne” av Pedro Almodóvar eller Peddan som jag brukar säga. Och vad kan man säga, konstig handling som väntat, problematiska karaktärer att ta ställning till, en rätt händelselös film på det stora hela men ändå bra. Jag tänker _inte_ ge mig in i någon djupare analys eller ens motivering så: betyg!

Oj, samstämmighet!

Ojoj, ibland händer det så mycket på en vecka så att man inte ens hinner med de menlösa projekt man företagit sig. Men nu tog vi två år på samma gång, 2004 och 2003. Båda filmer härstammar från Asien.

Det levande slottet var först. En väldigt fin Studio Ghibli-anime (som väntat) med mycket magi och gulliga gamla tanter. Jag gillart, men å andra sidan gillar jag alla Ghibli-filmer jag sett förut så…

Den andra filmen var en spelfilm som var som en enda lång meditation, Bom yeoreum gaeul gyeoul geurigo bom eller Spring, Summer, Fall, Winter… and Spring som den heter på engelska. Titeln säger ganska precis vad det handlar om, vår blir vår igen med lite årstider däremellan. Det brukar vara så och jag har en känsla av att det kommer att fortsätta vara så. Se även: buddhism.

Body is nothing more than emptiness,
emptiness is nothing more than body.
The body is exactly empty,
and emptiness is exactly body.

Filmen för år 2005 blev Thank You for Smoking, en komedi som handlar om en lobbyist för amerikanska tobaksindustrin som har ett hyfsat halt munläder. Det finns inget såsigt moraliserande budskap som man måste smälta utan det är helt enkelt en rolig film. Men man kan nog säga att det som blir kontentan ändå är att det är den liberala amerikanska friheten att själv välja att förstöra sin kropp som är det bästa förhållningssättet. Problemet är ju hur man ska garantera att detta fria val görs med ett upplyst sinne där man är medveten om samtliga fördelar och nackdelar? Jag vågar mig på att misstänka att, precis som i filmen, så är tobaksbolagens representanter inte helt villiga att lyssna till vetenskapen och förorda försiktighetsprincipen i de fall där man inte har några definitiva resultat.

Jeje, rolig film hursomhelst. En fyra!