Random uses of ones and zeros

Jag följer egentligen bara en filmblogg för att få tips på BTSM-filmer, Moon in the Gutter, och det är främst för de inlägg där han lägger ut ett gäng skärmdumpar från en film. Men idag såg jag att han börjat med ett projekt där han ska skriva om sina favoritfilmer, år för år, från 1926 till nutid. Han länkar också vidare till sin inspiration och då dyker två filmnördar till upp med liknande projekt.

En regissör, Jeffrey Goodman (?) och någon som verkar gilla maffiafilmer.

Alla de där är ju riktiga filmnördar™ och det är väl därför de avhandlar favoritfilmer och inte osedda filmer. Skulle BTSM gälla favoritfilmer så skulle det bli jävligt tunt efter 1980.

Det märkliga är att alla verkar börja ~1925-1930 och kanske är så att det är först då det kom något som räknas som ”riktiga” filmer. Jag har ju inte riktigt gjort någon research på det och ingen av bloggarna skriver varför just det året har valts. Men om det är så så: bara 67 filmer kvar! Och självklart är Åtrå/Flesh of the Devil (1926) spikad, youtube (varning, 20-tals-porr).

Efter att Peter Jackson regisserat den heliga treenigheten vad det gäller äckelrullar (Meet the Feebles+Bad Taste+Braindead) så tog han sig an en historia baserat på verkliga livet, nästan helt utan specialeffekter och öron som ramlar ner i vaniljsåsen, Heaveny Creatures. Filmen är baserad på ett på den tiden uppmärksammat mord i Nya Zeeland där två unga flickor mördar den ena flickans mamma. Bakgrunden är en intensiv vänskap mellan de två och en vuxenvärld som vill hålla dem isär. Detta eftersom det spekuleras i att anledningen att de tillbringar så mycket tid tillsammans är att de är homosexuella, vilket på den tiden sågs som en sjukdom som skulle botas.

Det var ett tag sen vi såg filmen men det känns som att den tjänar på att ses i backspegeln och det bestående minnet är att det är en rätt bra film som (självklart) bryter av mot hans tidigare filmer. Men hans känsla för det overkliga kommer ändå fram i de scener där de befinner sig i deras gemensamma fantasivärld. Hade man sett den här filmen innan man fick reda på att han skulle regissera LotR-trilogin så hade man inte blivit lika förvånad/skeptisk som man blev. Betyget pendlar mellan en stark trea och en fyra, ganska nära det officiella imdb-betyget.

Jo BTSM rör på sig. Långsamt och med en sjuklig eftersläpning. Lite extrapolering och överslagsräkning säger att det här projektet kan vara i hamn redan om 15 år! Men jag har dock stora förhoppningar på att tempot kommer öka när det tidiga 90-talet är förbi. Perioden då man befann sig i de ljuva tonåren och såg löjligt mycket samtida film, både bra filmer och skräp. Det man inte såg har känts svårt att förhålla sig till och mången timme har förslösats på imdb i kombination med det där hacket jag gjorde.

Det som ändå har hänt är att tre filmer har avverkats det senaste året utan att det bloggats ett ord om det. Det blir lite av en promenad nedför minnenas allé när jag ska försöka skriva ihop något om filmen som passar in i glappet mellan 1997 och 1995. A Gun for Jennifer.

Jepp, indiefilm med mycket skräp på cellulosan som avhandlar en klassisk instinkt, hämnden. Det är på pappret rätt oproblematisk hämd som avhandlas: män som våldtar och är allmänt perverterade ska skäras kuken av och dödas. Filmen lyckas ändå komplicera det lite då kvinnogänget som utför hämndhandlingarna nattetid visar sig driva en strippklubb om dagarna. Inget konstigt med det utan snarare tidstypiskt provoaktivt queerfeministiskt (Tribe 8 både i filmen och på soundtracket) men man får klura en del över huruvida det är rättmätig individuell hämnd som är drivkraften eller ett generellt manshat a la Solanas. Hursomhelst förtjänar män/patriarkatet alltid en känga eller två och då är den här filmen exemplarisk med sin blodiga och råa attityd.

Om jag bara mindes hur man använde mitt betyg-plugin så hade filmen fått en trea. Även om jag börjar känna mig rätt trött på betygsättandet. Egentligen räcker det med ovanstående utläggning och så får den andra projektdeltagaren som nuförtiden arbetar på distans minnas/tycka till i kommentarerna om det så behagar henne.

Va, va sa du, jag hör lite dåligt eftersom jag har ett svärd i örat och är död (eller?)

Så har man firat allhelgona/alla helgons dag/halloween/samhain. Jävligt praktiskt när 1 november är en lördag så att man slipper den tröttsamma debatten om vilken helgdag som är rätt. Men eftersom det här hushållet är måttligt religiöst så blev det inga extravaganser igår kväll utan blott en skräckis från 1995.

Den uppmärksamme läsaren invänder genast, ”är det inte 1996 som är på tur”, och till sådana nitiska regelkramande paragrafryttare vill jag bara säga att om man skapar reglerna så får man även bryta mot reglerna när det passar. 1996 får bli nästa film.

Så vad har då Clive Barker kokat ihop under namnet Lord of Illusions? Ja det visar sig vara än rätt tam saga om gränsen mellan illusion (jordiska trix) och magi (överjävliga trix). Ett par hoppa-högt-i-stolen-scener räddade inte filmen och på slutet så balanserade jag på gränsen mellan sömn och vakenhet, inte ett bra betyg. Skrämmande låga betyg alltså:

Så är hösten här och ganska precis ett halvår senare återuppstår BTSM! Delvis skylls avbrottet på sommar och den klassiska ”det är mycket på jobbet nu” men till en stor del så berodde det nog mest på att vi höll fast vid att se Livet är underbart vilket bara ledde till följande diskussion om och om igen.

— Ska vi se Livet är Underbart?
— Ja det gör vi!
(fem minuter senare)
— Eller vi ser nåt lättsmält istället!
— Ja det gör vi!

Så fuck it, skräck-sci-fi it is!

Och anledningen till att det blev Event Horizon (1997) i onsdags var faktiskt LHC-premiären! De beryktade mikroskopiska svarta hålen fick mig att googla svarthålsdynamik för att kunna förklara händelsehorisonten (vilket, kort sagt, är gränsen där _inget_ kan undfly ett svart hål).

Viktig länk för övrigt: http://www.hasthelhcdestroyedtheearth.com/

Så filmen då. Jorå, jag tyckte att den började mycket starkt när den höll sig väl inom sci-fi-genren, typ en fyra, man går ju alltid igång på en litet-rymdskepp-dockar-med-stort-rymdskepp-scen liksom! (analys av eventuella underliggande psykologiska orsaker undanbedes) När den sen svängde över till att bli en skräckis så tappade den till en knapp trea. För mycket hoppa-till, för lite krypande ondska.

Den första filmen som hittades med min nya genreuppdelade årsguide var Last Night. Det bådar ju inte så gott eftersom det var en ganska b:ig film vars enda förtjänst var att den sporrade funderingar om vad man själv skulle hitta på på jordens sista dag. Det känns som en film som jag skulle göra om jag gjorde film: ”häftiga” vinklar, noggrant bildkomponerande och flera storylines som knyts ihop i detaljerna, men ändå tråkig och förutsägbar. Tur att jag inte är filmmakare.

Eftersom jag till vardags jobbar med ”BI” så har det känts jävligt beigt att sitta och klicka omkring på imdb för att leta filmer. Så jag tog och hämtade ner rådatat hackade in det i en databas med hjälp av tysk kvalitetsmjukvara, jmdb, och programmerade lite sql/php för att äntligen få den överblick jag letat efter på imdb.

En sida per år. 25 filmer per genre (även om det inte verkar göras så många film-noir-filmer nuförtiden) sorterade på fallande (betyg*betyg*antal_röster). Jag ska kanske försöka fundera ut en bättre viktningsfunktion men den där får duga så länge.

Behold

Jag gillar robotar. Jag gillar Asimov. Jag gillar inte Robin Williams. Men tack vare att herr W. får lov att gömma sig i en robotkostym under större delen av Bicentennial Man så klarar sig filmen undan, med beröm dessutom. Frågan är ju varför jag inte sett denna tidigare eftersom den är så blatant gjord för mig?

(Sen blev jag övertalad att se ännu en Robin Williams-film, What Dreams May Come, där han är betydligt mer påfrestande. Den är gjord 1998 men vi ska hitta en annan film för det året eftersom vi båda har sett den förut = regelbrott, så det är ingen diskussion!)

Uppdaterat: Det var den här novellen jag tänkte att jag skulle länka till, efter mycket letande så hittade jag den. Eftersom det i framtiden (snar?) kommer att finnas hushållsrobotar så är det intressant att diskutera hur de kommer/borde se ut och fungera.

Musiken, klänningarna, bildspråket, historien. In the Mood for Love får nästan en femma enligt mig. Vissa gillar inte slutet, det är deras problem. ;)

Om man säger brittiskt kostymdrama, regn, fasanjakt och överklass låter inte det som någon höjdarfilm i min bok men Altman kokade ihop en rätt fin soppa på dessa ingredienser. Gosford Park var en fin start efter ett smärre uppehåll för att fylla di små bukarna med julmat och vila upp sig lite. Jag hade dock gärna sett ett litet diagram på alla personer med deras namn och hur de hörde ihop, det var väl först den sista halvtimmen som man började koppla rätt lord till rätt betjänt.

Det känns också som att vi måste se den film som det talas om i filmen, Charlie Chan in London, men 1938 är ju först om nästan ett och ett halvt år. Yey för långsiktiga projekt!

(men roligast med filmen var att jag behövde skriva ett python-script för att shifta undertexterna typ 3000 frames bakåt)