Random uses of ones and zeros

Ett slumpmässigt nedslag i en av Aftonbladets alla alarmrapporter visar inte helt oväntat, med ganska liten ansträngning, hur kvällspressen fungerar.

Artikeln Din mobil kan öka risken för hjärntumör visar vid första anblick en sund skepticism när man använder det lilla, men viktiga, ordet “kan”. Anmärkningsvärt eftersom Aftonbladet inte direkt är känd för sin skeptiska hållning. Men om man klickar på länken så känner man snabbt igen sig, mycket namedroppande av “ansedda internationella tidskrifter” och “WHO-organ” och redan i ingressen har man tappat bort alla tidigare reservationer.

Dramatisk ökning av elakartade tumörer
Mobiltelefoner ökar risken för elakartad hjärntumör med 39 procent.
Det visar en ny FN-studie.
– Undersökningen är den största i sitt slag och en kalldusch för mobilbranschen, säger professor Lennart Hardell.

Ord och inga visor! Vidare så hittar man en punktlista med de skrämmande resultaten från studien uppbackat med massa statistik och siffror som iaf jag inte har några perspektiv på vad de egentligen betyder. Man skaffar sig även ett eget uttalande från en professor som delvis bekräftar att det är ett allvarligt larm. Han försöker sig dock på att införa något slags perspektiv med att jämföra med rökare och lungcancer, men eftersom konventionell visdom jämställer rökning med lungcancer så säger inte “tusen gånger större” egentligen så mycket. Självklart så avslutas artikeln med några handfasta råd där DU kan minska risken själv.

Länkar bort från artikeln går till en annan artikel på aftonbladet där en familj får komma till tals med sin oro. Man kan även gå in i ett, än så länge tomt, forum och diskutera artikeln.

Slutklämmen är ju länken till plus-artikeln om “De farligaste och säkraste mobilerna”, information som man efter att ha läst denna artikel verkligen måste ha: “Är jag drabbad?!?” Och för att läsa denna och andra “livsnödvändiga” plusartiklar så får man pröjsa 19 spänn per månad, tillsvidare, en bra deal helt enkelt! För Aftonbladet.

Så var är artikeln som refereras? FN-studien som man rapporterar om? Artikeln man inte vet namnet på? En länk för vidare läsning?

Jag har precis avslutat en enpoängskurs i informationssökning och börjar hitta ganska bra i de akademiska databasernas och tidskrifternas förlovade land. Det var därför inte så svårt att hitta artikeln i tidskriften International Journal of Cancer. Nu har jag inte tillgång till hela artikeln eftersom medicin inte är mitt vetenskapliga område (Syster?) men om man bara läser abstract så tycker jag att sista meningen är tillräckligt intressant för att få mig att skriva detta långdragna blogginlägg.

Although our results overall do not indicate an increased risk of glioma in relation to mobile phone use, the possible risk in the most heavily exposed part of the brain with long-term use needs to be explored further before firm conclusions can be drawn.

Uppdatering: När jag funderade mer på Arne Anka-rutan högst upp så mindes jag ju det mycket roliga tricket med att knappa in “aftonhoran.se” i adressfältet i din webbläsare. Testa!

Uppdatering 2:
Inte helt oväntat är löpsedeln ett under av tätt packad information.
Fara! Köp mig!

Idag hittade jag en video till den gamla godbiten Lion’s Mane med Iron & Wine (ladda ner som mp3). Det gjorde att jag tänkte lite på skägg, både skägget i början av videon men även det maffiga skägget bakom musiken. Ett skägg som jag faktiskt har på bild. Yay!

Mannen bakom skägget heter Sam Beam och herr Burns får ursäkta men det jag minns från den kvällen på Skivfönstret är Sams skägg och ljuvliga stämmor. Anledningen till att han poserar lite överdrivet på bilden är att jag frågade om jag fick fotografera skägget, något som han inte hade några som helst problem med att ställa upp på. Så antingen är han van att skägget får all uppmärksamhet eller så är det världens vänligaste man på bilden. Jag tror på det senare.

När jag googlade lite så hittade jag någon som tagit några fler bilder från den kvällen. Tyvärr så finns det ingen ljudinspelning att hitta vilket kanske är lika bra, det skulle vara svårt att göra den kvällen rättvisa. Synd att jag hastade vidare till Uppsala och inte kunde hänga kvar för de där överblivna ölen som alltid brukar finnas längst in i kylen.

Hursomhelst, han gör sina videor själv och på youtube så finns det faktiskt två till som är minst lika fina som den ovan: Southern Anthem och Naked As We Came. Den senare är från den andra skivan som är lite mer putsad och som jag därför har avfärdat lite. Jag måste nog ändra mig nu…

Uppdaterat: Jag hittade ett klipp där Sam och hans syster spelar Naked As We Came live. Där får man se ett lite mer ansat skägg men fortfarande lika mäktigt.

Nu har jag transkriberat mina sex timmar intervjuer!

Resultatet: ungefär 40000 ord och 200000 tangentnedslag. Det gör ont i fingerlederna det! Imorgon ska jag fira detta med att gå ut och äta en Max-lunch, för gamla tiders skull.

Här kommer ett blogginlägg som är planerat sedan tre månader tillbaka. Hurra för att skjuta upp saker!

Hursomhelst, då letade jag iaf efter ett sätt att få bort brus från mina digitala bilder och efter lite vilt googlande hittade jag denna fina tutorial av Cambridge-studenten Sean McHugh. Han förklarar på ett hyfsat tekniskt sätt vad slumpmässigt brus är och visar ett sätt att minimera det. Problemet är att användningsområdet för denna teknik är ganska begränsad eftersom den bygger på att man helt enkelt tar flera kort. Men för mig som gillar att fotografera stilleben i dåligt ljus så var det en gudasänd gåva.

Så här kommer de obligatoriska före- och efterbilderna.

Före

Efter

Det blev ju ganska tydligt det här med att man förlorar detaljer om man fotograferar ett motiv som rör sig lite, ex. träden ovan. Så då borde det väl bli bättre resultat om man har ett stilleben i ordets rätta bemärkelse?

Före

Efter

Ja, här blev det ju en, i mitt tycke, ganska drastisk förbättring. För ovanstående experiment använde jag i bägge fall fyra bilder som kombinerades till en. Enligt artikeln som inspirerade mig så minskar brusets mängd med kvadratroten på antal ingående bilder vilket gör att fyra bilder ger en halvering. Så för att tredela brusmängden behöver man alltså nio bilder och då blir det ju rätt drygt att sitta och mecka ihop det i photopshop manuellt. Vad gör man då?

Jo, jag skulle ju inte få kalla mig datanörd om jag inte programmerade ett Photoshop-script som gjorde det artikeln säger. Jag blev ganska nöjd över hur lätt det var att programmera Photoshop. Man fick välja mellan VBscript, Javascript och Applescript och som gammal Javascript-hackare var det ingen match att pilla ihop det utifrån nåt exempel jag hittade på Adobes utvecklarsida. Det här har säkert gjorts många gånger förut men jag lärde mig iaf att man kan styra Photoshop betydligt bättre än om man använder Actions. Och själv är bäste dräng!

Instruktioner:

Spara (högerklicka>spara som) javascriptfilen i:
[installationsmappen för Photoshop]\Presets\Scripts

Öppna Photoshop och öppna därefter samtliga bilder du vill sammanfoga.

Välj File > Scripts > Average, eller om du har svenskt Photoshop, Arkiv > Skript > Average.

Resultat: ett nytt dokument med så många lager som dokument du hade öppna, där varje lager har justerad opacitet.

Yey, nu blir det stilleben i skymning!

Det första flersiffriga tal som inte är jämnt delbart med någon ingående siffra.
Fyra delare och den första udda perfekta kuben efter 1.
Antalet färdiga, numrerade pianokonserter av Mozart.
Ett Harshad-tal och ett Smith-tal (i bas 10 då).
Så många bokstäver i det spanska alfabetet.
Siffersumman av Elvis födelsedag.
Böcker i nya testamentet.
Antal ben i handen.
11011

Sedan igår, min ålder.

Det känns ändå rätt naturligt att jag skulle vara så här gammal. Jag menar, har man levt ett visst antal år så verkar det som att man har uppnått en ålder som är lika med antalet levda år. Det finns även hopp om att denna ålder kommer att öka med en fortsatt stadigt takt av ett år i taget även om de riktigt häftiga rockartisterna knarkar ihjäl sig när man blir så här jävla gammal. Tur att man inte lever rock’n'roll-livet.

Efter några veckors flyttande så kändes det som att det skulle passa att bli rejält förkyld. Egentligen var detta inte den bästa av idéer eftersom exjobbet redan var lagomt försenat och nu blir det bara löjligt. Hursomhelst kommer här en efterfrågad rapport från det nya kontoret, eller som det heter i folkmun: black metal-rummet (eller “kryptan” om man är på det humöret). Fortfarande är det för ljusa väggar och inte tillräckligt svarta gardiner men eftersom man tydligen måste dela på kontor i dagens trångbodda samhälle så får jag väl anpassa mig en aning.

Annars finns det inte så mycket att rapportera annat än att det går att bekräfta att det är lämpligare att bo två personer på 68kvm än på 28kvm. Grannskapet är sparsmakat men helt i linje med mina preferenser där man åt norr hittar en parkeringsplats och åt öster ett snyggt värmeverk som hummar rogivande dygnet runt. Hela studentghettokänslan är inte heller så påtaglig eftersom lägenheten ligger lite avsides så att man slipper horderna av studenter som marscherar till universitetet. Kort sagt, fab shit!

Och nu när utrymme finnes så är det fritt fram för vem som helst att komma förbi och prova på det här Umeå som tydligen är så jävla hett.