Random uses of ones and zeros

Nu töar det iof lite lätt men det har varit väldigt vintrigt och gött de senaste veckorna. Snowboardtarmen börjar rycka och slita i buken och jag har betat av en hel del nya filmer.

Standard Films Aesthetica
Forum Or Against’em
Mack Dawgs Down With People
Mack Dawgs Double Decade

Men det är två filmer som stått ut från mängden. That’s It, That’s All och Pony Tale.

Den förstnämnda är ju inte helt otippad då det är den dyraste “extremsport”-filmen som någonsin gjorts och Travis Rice är ju inte tappad bakom en skoter om man säger…

Mycket goa panoreringar och kameraåkningar och till 10% en regelrätt naturfilm med snygga berg som åmar sig framför kameran. Visst är det kanske lite väl mycket av konstiga dubbelbakåtvolter men det är så föredömligt lite rails att en gammal gubbe som jag bara sitter och myser när det ena sjuka hoppet efter det andra radas upp i slowmotion.

Pony Tale är ett annat odjur. Inte lika hög budget men minst lika mycket kärlek till brädan, om inte mer, och så är den släppt gratis på nätet. Finns att ladda ner på pirate bay, helt jävla lagligt. Jag menar, det är ingen annan film som tar med en neighbor-grab (se ovan).

Ett hedersomnämnande förtjänar dock Double Decade som firar Mack Dawgs 20årsjubileum. En fin nostalgitripp som påminner mig om att jag snart har åkt bräda i 15 år, mer än halva livet. Låt gå att den senare hälften av de där femton har varit säsonger med max fem åkdagar. Förhoppningsvis kommer det att bli ett antal fler detta år.

Och ja, jag är för gammal och kass för att åka rails så därför hyser jag agg mot filmer som fokuserar för mycket på det och sån där “galen” streetåkning.

Va, va sa du, jag hör lite dåligt eftersom jag har ett svärd i örat och är död (eller?)

Så har man firat allhelgona/alla helgons dag/halloween/samhain. Jävligt praktiskt när 1 november är en lördag så att man slipper den tröttsamma debatten om vilken helgdag som är rätt. Men eftersom det här hushållet är måttligt religiöst så blev det inga extravaganser igår kväll utan blott en skräckis från 1995.

Den uppmärksamme läsaren invänder genast, “är det inte 1996 som är på tur”, och till sådana nitiska regelkramande paragrafryttare vill jag bara säga att om man skapar reglerna så får man även bryta mot reglerna när det passar. 1996 får bli nästa film.

Så vad har då Clive Barker kokat ihop under namnet Lord of Illusions? Ja det visar sig vara än rätt tam saga om gränsen mellan illusion (jordiska trix) och magi (överjävliga trix). Ett par hoppa-högt-i-stolen-scener räddade inte filmen och på slutet så balanserade jag på gränsen mellan sömn och vakenhet, inte ett bra betyg. Skrämmande låga betyg alltså:

Så är hösten här och ganska precis ett halvår senare återuppstår BTSM! Delvis skylls avbrottet på sommar och den klassiska “det är mycket på jobbet nu” men till en stor del så berodde det nog mest på att vi höll fast vid att se Livet är underbart vilket bara ledde till följande diskussion om och om igen.

— Ska vi se Livet är Underbart?
— Ja det gör vi!
(fem minuter senare)
— Eller vi ser nåt lättsmält istället!
— Ja det gör vi!

Så fuck it, skräck-sci-fi it is!

Och anledningen till att det blev Event Horizon (1997) i onsdags var faktiskt LHC-premiären! De beryktade mikroskopiska svarta hålen fick mig att googla svarthålsdynamik för att kunna förklara händelsehorisonten (vilket, kort sagt, är gränsen där _inget_ kan undfly ett svart hål).

Viktig länk för övrigt: http://www.hasthelhcdestroyedtheearth.com/

Så filmen då. Jorå, jag tyckte att den började mycket starkt när den höll sig väl inom sci-fi-genren, typ en fyra, man går ju alltid igång på en litet-rymdskepp-dockar-med-stort-rymdskepp-scen liksom! (analys av eventuella underliggande psykologiska orsaker undanbedes) När den sen svängde över till att bli en skräckis så tappade den till en knapp trea. För mycket hoppa-till, för lite krypande ondska.

För snart tre månader sedan sågs den senaste filmen i BTSM-projektet, för en och en halv månad sen sa jag “Vi skulle se Livet är underbart på bussen ner men jag satt och jobbade nästan hela vägen och det kanske inte var så passande med gråtfest (tror jag?) i en långfärdsbuss”. Vi ska fortfarande se Livet är underbart men det verkar som att den sitter djupt inne. Egentligen vet jag ju inte om den är så jobbig som jag tror att den är, men jag har fått för mig att det ska avhandlas hjärtskärande ämnen med hjälp av humor, dvs känslomässiga lappkast i nära två timmar, dvs inte en sån film man slänger på när man kommer hem från jobbet alt. pausar från c-uppsatsskrivande. Menmen.

Jag är dock gräsänkling två veckor nu när den andre projektdeltagaren åker från solen till solen (varför det nu är bra) så då kan jag passa på att beta av filmer som bara jag inte har sett. T.ex. Delicatessen, en film som har fått mycket skit här i hushållet, helt oförtjänt kan jag nu tillägga! En mycket rolig och bra film helt i min anda, surrealistisk fransk pretentiös buskis med snygg brunskala i fotot och snygga kombos i ljudspåret. Exempelvis scenen där hela huset låter i takt till slaktarens gökande. Jag har ju sett Jeunets andra filmer (den långa förlovningen, amelie, förlorade barnen) och gillat dem alla så jag är ju inte förvånad att även den här filmen var bra. Nåväl, bättre sent än aldrig. Stark fyra.

Andra filmer jag sett på sistonde som inte gått upp 1997:

Indiana Jones 1 (återsedd efter många år) = trea
Indiana Jones 4 (bio) = fyra, jag gillar tom. slutet
Eulogy (igår på tv) = stark trea, dysfunktionella familjer är ju kul även i verkligheten
Into The Wild = svag fyra, bra stämning men, som någon mycket riktigt påpekade, lite väl grabbig emellanåt

(”göka” är ett ord som jag använder för sällan, bra ord)

Den första filmen som hittades med min nya genreuppdelade årsguide var Last Night. Det bådar ju inte så gott eftersom det var en ganska b:ig film vars enda förtjänst var att den sporrade funderingar om vad man själv skulle hitta på på jordens sista dag. Det känns som en film som jag skulle göra om jag gjorde film: “häftiga” vinklar, noggrant bildkomponerande och flera storylines som knyts ihop i detaljerna, men ändå tråkig och förutsägbar. Tur att jag inte är filmmakare.

Eftersom jag till vardags jobbar med “BI” så har det känts jävligt beigt att sitta och klicka omkring på imdb för att leta filmer. Så jag tog och hämtade ner rådatat hackade in det i en databas med hjälp av tysk kvalitetsmjukvara, jmdb, och programmerade lite sql/php för att äntligen få den överblick jag letat efter på imdb.

En sida per år. 25 filmer per genre (även om det inte verkar göras så många film-noir-filmer nuförtiden) sorterade på fallande (betyg*betyg*antal_röster). Jag ska kanske försöka fundera ut en bättre viktningsfunktion men den där får duga så länge.

Behold

Jag gillar robotar. Jag gillar Asimov. Jag gillar inte Robin Williams. Men tack vare att herr W. får lov att gömma sig i en robotkostym under större delen av Bicentennial Man så klarar sig filmen undan, med beröm dessutom. Frågan är ju varför jag inte sett denna tidigare eftersom den är så blatant gjord för mig?

(Sen blev jag övertalad att se ännu en Robin Williams-film, What Dreams May Come, där han är betydligt mer påfrestande. Den är gjord 1998 men vi ska hitta en annan film för det året eftersom vi båda har sett den förut = regelbrott, så det är ingen diskussion!)

Uppdaterat: Det var den här novellen jag tänkte att jag skulle länka till, efter mycket letande så hittade jag den. Eftersom det i framtiden (snar?) kommer att finnas hushållsrobotar så är det intressant att diskutera hur de kommer/borde se ut och fungera.

På jobbet så använder jag Windows Media Player 11 av rena bekvämlighetsskäl. Den funkar väl sisådär och ska det bara slängas in några skivor så är det, som sagt, väldigt bekvämt. Det som är bra med att ha ett bibliotek för all musik, typ itunes eller wmp, är ju att man snabbt ser om någon skiva är feltaggad när man klickar sig omkring bland skivor och artister. Det gick faktiskt så långt att jag tänkte att jag kanske skulle testa att dra igång wmp här hemma för att få lite överblick och hitta de där nesliga diskrepanserna i en annars så tight taggad samling. (vilken jävla mening, “nesliga diskrepanser” liksom, skärp mig).

Hursomhelst så har jag ju en sund misstro mot alla produkter stämplade med Microsoft och även i denna fråga finns det befog. Det visar sig att wmp anser sig ha rätt att skala om alla skivomslag den hittar i musikmapparna till den otroligt låga bildstorleken, 200×200 pixlar utan att fråga, utan att spara backup och sedan dessutom gömma det resulterande skräpet som en dold systemfil. Oavsett om det handlar om piratat material, släpp från mp3-etiketter, inscannat material från egna rippar eller vad som.

Skärpning!

Men som tur är så är jag numera en trogen .net-utvecklare och har insett hur bekvämt (återigen, ordet) det är om man håller sig till en leverantör när det gäller allt: servrar, klienter, mjukvara, språk och utvecklingsmiljö. Så jag kommer fortsätta använda wmp. På jobbet…

Referens 1
Referens 2

Tänk vad skönt om man någon gång kunde komma förbi den gamla tankevurpan: ladda ner är lika med att stjäla. Och vad många fina tjänster kring digital musik och video vi skulle haft om vi inte spenderat de senaste fem åren på att peka ut “pirater” som omoraliska monster som med kroksabeln i högsta hugg äntrar skivbolagens huvudkontor i bästa Monty Python-anda och slaktar de anings- och försvarslösa, hårt arbetande, artisterna och skådespelarna.

På det temat är detta en bra kampanj som bemöter propagandan. Synd att filmen var så ful.

iwouldntsteal.net

Jag har en känsla att BTSM-projektet inom kort kommer leda till att vi inte kommer kunna ladda ner de filmer vi vill se, vare sig lagligt eller olagligt. Då kommer jag bli less.

Tänk om man fick välja bland alla filmer som någonsin gjorts…

• 5kr/dygn för att “hyra” film digitalt med någon begränsande teknik (som alltid innebär besvär)
• 20-30 kr för att köpa den digitala filmen permanent, i ett öppet format som funkar i alla spelare i all framtid
• 100-150 kr för att få en fysisk variant i ett fodral för att ställa i bokhyllan.

Då skulle ni få mina pengar.

Musiken, klänningarna, bildspråket, historien. In the Mood for Love får nästan en femma enligt mig. Vissa gillar inte slutet, det är deras problem. ;)